Som alla vet har Michaela kämpat i många år med sitt mående och med diagnoser som inte ställts och sen ställts osv.

Hon har varit nere i helvetet och vänt.
Hon har varit i fel umgänge,ha fel pojkvän och testat saker inget barn ska testa.

Hon har velat dö...rakt och slätt velat dö.
Hon har sagt rakt ut till mig flera gånger.
Är det så här jag ska må Mamma då vill jag inte leva längre.

Jag har har kämpar med BUP och velat ha hjälp och vetat att där är mer än en sak som inte står rätt till med min dotter.

Jag har stått på mina knän till socialen och bett om hjälp när jag inte längre vetat var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.

Det tog många år innan vi fick hjälp. Innan någon lyssnade. Innan någon tog mon dotters mående på allvar.

Familjen har varit på botten och vänt.
Michaelas syskon har fått stå undan för mycket. Michaela har krävt det mesta av oss när det varit som värst.

Vi har ibland inte vetat om hon kommer hem igen,om hon lever,om jag någonsin ska få se henne igen.

Hon har blivit efterlyst ett x antal gånger och fått bo hos akuta foster familjer.

Jag har suttit på jobb vissa nätter och fått besked om att Mickis rymt även från foster familjerna och att hon nu inte tänker leva längre.

Det är såååå mycket mer än detta. Och det går inte att beskriva för någon annan som inte varit i sitsen hur det känns och vad vi gått igenom.

Jag ser tillbaka och undrar hur orkade jag? Hur tog jag mig igenom detta år efter år?
Hur kan jag fortf stå upp och känna att livet går vidare?

Jag vet varför nu....
Jag är så otroligt stark utan att veta om det.
Jag har en otrolig man som inte vikt från min sida en enda gång i detta.
Tänk han är 7 år yngre än mig och hade inga barn när vi träffades. Och han har gått igenom ALLT detta tillsammans med mig.
Finns inga ord som kan beskriva hur mycket han betyder för mig och allt han gör för sin familj.
Jag älskar han till evigheten.

Jag har även mina barn som inte fått mig att ge upp. Alla 4 har fått mig att kämpa vidare. Alla 4 betyder mer än livet för mig. Finns inga jag älskar så högt Försöka se en ljusning även om jag ett tag var säker på att den inte fanns.

Men nu till vändningen.....

Michaela mår bra. ....Hon mår mer än bra.
Min dotter är LYCKLIG....För första gången i sitt liv på många många år.

Hon lever och hon gör det med glädje.
Hon älskar det och njuter av var sekund.

Hon har fått sin diagnos adhd. Och på torsdag kommer hon få även bipolär.
Hon medicinerar för dessa två och hon är en helt annan tjej.
En levnadsglad underbar och flitigt tjej.

Hon går i skolan och njuter av det. Hon har nya vänner och trivs som fisken i vattnet.
Hon är som man dra vara i den åldern.
Och hon mår bra...fantastiskt bra.

Jag har fått min dotter tillbaka....ingen verkligen ingen kan vara lyckligare än jag.

Jag älskar dig så Michaela.
Och jag är så otroligt stolt och glad över att vara din Mamma!

Tillsammans klarar vi allt!

Jag väljer att göra detta inlägget öppet då det är så viktigt för folk att se att man aldrig någonsin ska ge upp,man kan alltid lite mer när man inte tror det.
Och det viktigaste av allt....man kan LYCKAS!

 

Malin malmgren

17 september 2016 22:02

Ohhh vad roligt att läsa, så glad för att Mickis äntligen ska få ta del av den bra biten av livet, att hon äntligen har blivit tagen på allvar och fått bra och rätt hjälp. Att hon har en mamma som är gjord av stål kan ingen ändra på. Ni är en stark och trygg familj som kämpar åt samma håll tillsammans ❤❤❤

Jenny Lundberg

20 september 2016 10:58

Tack fina Malin puss o kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man kan inte vara nog tydlig i dagens läge gällande Corona! Jag VET att många tar detta med en klackspark och bryr sig inte. Tänker det är som en förkylning. Jag är inte i riskzonen osv osv. Folk överdriver bara. Jag behöver inte stanna hemma för...

De sista dagarna har präglats av att jag kännt mig nere,off och haft en del ångest. Ångest över döden. Ångest över hur fort livet kan ändras,ta slut. En tjej som jag hade i min mamma grupp med Måns,gick bort i cancer i förregår. Endast 34 år gam...

Ja det är ju inte min starka sida att blogga längre :) Minns när jag bloggade flera dagar i veckan för ett par år sedan. Som jag skrev i förra inlägget så är det inte samma intresse och samma behov längre! Jag jobbar och mannen jobbar om vår andra...

Det var inte igår man uppdaterade här. Jag har tänkt på det så många gånger. Men orken och tiden har inte funnits där. Jag har fokuserat på annat när jag väll är ledig från jobb. Även om ett inlägg inte behöver ta så lång tid,så har jag ej kännt för ...