De sista dagarna har präglats av att jag kännt mig nere,off och haft en del ångest.
Ångest över döden.
Ångest över hur fort livet kan ändras,ta slut.

En tjej som jag hade i min mamma grupp med Måns,gick bort i cancer i förregår. Endast 34 år gammal. Endast ca 1.5 år efter att hon fick första beskedet.

Jag har tittat På Måns och gråtit...tänkt på hennes flicka som är lika gammal som Måns,och hon har inte sin mamma kvar....
Mamma som alltid är lika viktigt oavsett ålder,men är den extrema tryggheten,trösten,och bästa människa i världen i den åldern!
Hon har även en flicka på 4.5 år,ett halvår yngre än Zeth... Som förstår lite mer och som vet att Mamma kommer aldrig hem igen....

Jag kände inte Emelie personligen. Vi hade varandra på Facebook och Instagram och följdes åt där.
Jag följde hennes sjukdom från början till slut.

Jag vet att hon var en fantastisk människa iaf.

Hon kämpade och gav inte upp. Var positivt och delade med sig av sin sjukdom.

Hon blev cancer fri 2 gånger innan den förbakasde skiten bestämde sig för att komma tillbaka igen och sprida sig....

Sånt här får mig att stanna upp,må riktigt dåligt och bara känna att man vet aldrig om/när det kan drabba en själv....
Tänker på om jag behöver lämna mina barn,mitt allt och dom hade mist sin mamma.
Det gör så ont att jag slår bort tanken för det skrämmer mig så sagans mycket.

Man säger ofta ta vara på livet innan det är för sent.
Efter såna här saker gör man det ett tag,sen är man tillbaka i sin vardag och med allt vad det innebär och kommer på sig själv när man bråkar om en små sak som inte ens har någon betydelse...

Jag har även tänkt på min enorma ångest för att åldras och bli äldre.....skärp dig Jenny....alla får inte ens chansen att bli äldre.
Såna små saker man som verkligen inte har någon som helst betydelse.
Alla åldras vi....Men alla blir inte gammla...

Nu ska jag försöka sova.
Jag ska lägga mig tätt intill Måns och snusa på honom hela natten och känna lycka över att jag är i livet....

Ta hand om er....