Som alla vet har Michaela kämpat i många år med sitt mående och med diagnoser som inte ställts och sen ställts osv.

Hon har varit nere i helvetet och vänt.
Hon har varit i fel umgänge,ha fel pojkvän och testat saker inget barn ska testa.

Hon har velat dö...rakt och slätt velat dö.
Hon har sagt rakt ut till mig flera gånger.
Är det så här jag ska må Mamma då vill jag inte leva längre.

Jag har har kämpar med BUP och velat ha hjälp och vetat att där är mer än en sak som inte står rätt till med min dotter.

Jag har stått på mina knän till socialen och bett om hjälp när jag inte längre vetat var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.

Det tog många år innan vi fick hjälp. Innan någon lyssnade. Innan någon tog mon dotters mående på allvar.

Familjen har varit på botten och vänt.
Michaelas syskon har fått stå undan för mycket. Michaela har krävt det mesta av oss när det varit som värst.

Vi har ibland inte vetat om hon kommer hem igen,om hon lever,om jag någonsin ska få se henne igen.

Hon har blivit efterlyst ett x antal gånger och fått bo hos akuta foster familjer.

Jag har suttit på jobb vissa nätter och fått besked om att Mickis rymt även från foster familjerna och att hon nu inte tänker leva längre.

Det är såååå mycket mer än detta. Och det går inte att beskriva för någon annan som inte varit i sitsen hur det känns och vad vi gått igenom.

Jag ser tillbaka och undrar hur orkade jag? Hur tog jag mig igenom detta år efter år?
Hur kan jag fortf stå upp och känna att livet går vidare?

Jag vet varför nu....
Jag är så otroligt stark utan att veta om det.
Jag har en otrolig man som inte vikt från min sida en enda gång i detta.
Tänk han är 7 år yngre än mig och hade inga barn när vi träffades. Och han har gått igenom ALLT detta tillsammans med mig.
Finns inga ord som kan beskriva hur mycket han betyder för mig och allt han gör för sin familj.
Jag älskar han till evigheten.

Jag har även mina barn som inte fått mig att ge upp. Alla 4 har fått mig att kämpa vidare. Alla 4 betyder mer än livet för mig. Finns inga jag älskar så högt Försöka se en ljusning även om jag ett tag var säker på att den inte fanns.

Men nu till vändningen.....

Michaela mår bra. ....Hon mår mer än bra.
Min dotter är LYCKLIG....För första gången i sitt liv på många många år.

Hon lever och hon gör det med glädje.
Hon älskar det och njuter av var sekund.

Hon har fått sin diagnos adhd. Och på torsdag kommer hon få även bipolär.
Hon medicinerar för dessa två och hon är en helt annan tjej.
En levnadsglad underbar och flitigt tjej.

Hon går i skolan och njuter av det. Hon har nya vänner och trivs som fisken i vattnet.
Hon är som man dra vara i den åldern.
Och hon mår bra...fantastiskt bra.

Jag har fått min dotter tillbaka....ingen verkligen ingen kan vara lyckligare än jag.

Jag älskar dig så Michaela.
Och jag är så otroligt stolt och glad över att vara din Mamma!

Tillsammans klarar vi allt!

Jag väljer att göra detta inlägget öppet då det är så viktigt för folk att se att man aldrig någonsin ska ge upp,man kan alltid lite mer när man inte tror det.
Och det viktigaste av allt....man kan LYCKAS!