Åh vad jag önskar Mamma inte var utomlands :(
Tobias jobbar hela helgen 26 timmar och jag hade verkligen behövt avlastning med mina smärtor. Så önskar hon va här och kunde hjälpa mig med Zeth :(

Jag har varit noga med att egentid ska jag ta när det behövs och inte ska ses som nåt man ska behöva för ofta. För skaffar man barn så är det inte meningen man ska lämna bort dom hela tiden.

Tex för att festa var eller varannan helg eller åka iväg själv på saker och lämna bort dom väldigt mycket. Men det är jag och säger inte att jag har rätt men sån Mamma är jag.

Däremot egentid ibland över ett par timmar/en dag eller t.o.m en helg behöver alla emellanåt.

Just nu hade jag behövt det.
En helg barnledigt. En helg att slappna av. En helg att få SOVA.

Just nu har sjukdomarna cirkulerat runt i 1.5 månader och jag har varit dålig samtidigt som Zeth. Och för att Tobias inte ska missa med jobbet och jag är sjukskriven har jag tagit honom.
2 dagar har Tobias fått vabba för så har jag varit jätte dålig och haft så ont och det var när min bihålsinflammation bröt ut.

Annars har jag haft han hemma över 3 veckor nu samtidigt som jag mått katastrof och haft alla mina smärtor.

Jag vill inte hyllas på nåt sätt för detta inte därför jag skriver,men just nu hade egentid verkligen varit nåt jag velat ha.

Tror inte någon riktigt förstår smärtor man lever med var dag nu.
Fibromyalgi,fogarna och diskbråck.
Ovanpå det då denna enorma förkylning med bihålsinflammationen i 2 veckor nu.

Man behöver ladda batterierna ibland för att fortsätta vara en bra mamma.
En trött och utarbetad mamma gör att man blir lätt irriterad och har svårt att engagera sig som man vill.

Om jag och Tobias inte får ihopa en barnledig helg tillsammans så funderar jag på att ta en själv den helgen han inte jobbar.

Tobias kommer iaf iväg på sitt jobb,jag är fast här.
Och Tobias jobb är inte på något sätt fysiskt tungt eller krävande.

Ska bli skönt att komma iväg en heldag på onsdag. Hur det ska gå är en annan sak.

Hoppas ni får en fin kväll!

El inte!

Idag var jag hos läkaren på mödravården.
Vi gick igenom mina smärtor och jag började beskriva det jag trodde var min graviditets ischias.
Han ställde massa frågor som alla ställde in på min smärta och sen undersökte han mig, och det gjorde sjukt ont.
Jag fick beskedet kraftig foglosning och diskbråck:(
Foglosning visste jag men fick en chock när han sa diskbråck.

Vi gick även igenom hela händelseförloppet med Melvins förlossning och mina smärtor sen dess.
När Lillebror är född vill han göra magnet röntgen och undersökningar för att fastställa hur mitt bäcken och annat ser ut för att jag ska få bästa hjälpen.
Fogarna blir oftast bra efter bebisen kommit sa han. Men tyvärr går inte Diskbråck över!
Och de förslitningsskador mitt bäcken fått med Melvins förlossning sa han jag aldrig kommer bli återställd men jag kan får hjälp att bli bättre.

Att jag inte blir återställd vet jag. Levt med de Smärtorna i snart 9 år.

Men varför i hel..... skulle jag behöva få ett diskbråck också...:(

Kändes vetkligen som allt annat räckte.

Ljumskbråcket för ju liksom också med sig en jävla smärta.

Jaja det är ju inte mkt att göra ont mer än få den hjälpen man kan....

Synd om familjen bara då det inte e mkt jag kan göra här hemma längre :(
Och Zeth som är så liten ännu.

Tusen tack till Therese och Patrik som tog Zeth och Melvin idag när jag var hos läkaren!

Sen dessa markanta skillnader igen....står mig upp i halsen faktiskt!

Ha en fin kväll!

Som alla vet har Michaela kämpat i många år med sitt mående och med diagnoser som inte ställts och sen ställts osv.

Hon har varit nere i helvetet och vänt.
Hon har varit i fel umgänge,ha fel pojkvän och testat saker inget barn ska testa.

Hon har velat dö...rakt och slätt velat dö.
Hon har sagt rakt ut till mig flera gånger.
Är det så här jag ska må Mamma då vill jag inte leva längre.

Jag har har kämpar med BUP och velat ha hjälp och vetat att där är mer än en sak som inte står rätt till med min dotter.

Jag har stått på mina knän till socialen och bett om hjälp när jag inte längre vetat var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.

Det tog många år innan vi fick hjälp. Innan någon lyssnade. Innan någon tog mon dotters mående på allvar.

Familjen har varit på botten och vänt.
Michaelas syskon har fått stå undan för mycket. Michaela har krävt det mesta av oss när det varit som värst.

Vi har ibland inte vetat om hon kommer hem igen,om hon lever,om jag någonsin ska få se henne igen.

Hon har blivit efterlyst ett x antal gånger och fått bo hos akuta foster familjer.

Jag har suttit på jobb vissa nätter och fått besked om att Mickis rymt även från foster familjerna och att hon nu inte tänker leva längre.

Det är såååå mycket mer än detta. Och det går inte att beskriva för någon annan som inte varit i sitsen hur det känns och vad vi gått igenom.

Jag ser tillbaka och undrar hur orkade jag? Hur tog jag mig igenom detta år efter år?
Hur kan jag fortf stå upp och känna att livet går vidare?

Jag vet varför nu....
Jag är så otroligt stark utan att veta om det.
Jag har en otrolig man som inte vikt från min sida en enda gång i detta.
Tänk han är 7 år yngre än mig och hade inga barn när vi träffades. Och han har gått igenom ALLT detta tillsammans med mig.
Finns inga ord som kan beskriva hur mycket han betyder för mig och allt han gör för sin familj.
Jag älskar han till evigheten.

Jag har även mina barn som inte fått mig att ge upp. Alla 4 har fått mig att kämpa vidare. Alla 4 betyder mer än livet för mig. Finns inga jag älskar så högt Försöka se en ljusning även om jag ett tag var säker på att den inte fanns.

Men nu till vändningen.....

Michaela mår bra. ....Hon mår mer än bra.
Min dotter är LYCKLIG....För första gången i sitt liv på många många år.

Hon lever och hon gör det med glädje.
Hon älskar det och njuter av var sekund.

Hon har fått sin diagnos adhd. Och på torsdag kommer hon få även bipolär.
Hon medicinerar för dessa två och hon är en helt annan tjej.
En levnadsglad underbar och flitigt tjej.

Hon går i skolan och njuter av det. Hon har nya vänner och trivs som fisken i vattnet.
Hon är som man dra vara i den åldern.
Och hon mår bra...fantastiskt bra.

Jag har fått min dotter tillbaka....ingen verkligen ingen kan vara lyckligare än jag.

Jag älskar dig så Michaela.
Och jag är så otroligt stolt och glad över att vara din Mamma!

Tillsammans klarar vi allt!

Jag väljer att göra detta inlägget öppet då det är så viktigt för folk att se att man aldrig någonsin ska ge upp,man kan alltid lite mer när man inte tror det.
Och det viktigaste av allt....man kan LYCKAS!