Tänkt uppdatera bloggen ett par dagar nu. Men har inte haft ork när man väll är själv utan en skrikig bebis i famnen och klockan är ca 3 på natten....

Måns har blivit värre och värre.

Han är missnöjd hela dagarna.
Har ont och ska bara vara i famnen.

Igår jobbade Tobias 8-21.
Måns sov max 2 timmar själv från morgon till inatt. Annars va han i famnen.
Jag fick inte gjort någonting.

Fick laga mat med han skrikandes i famnen.
Skulle jag på toa sprang jag in och sprang ut lika snabbt för han låg och gallskrek under tiden.

Det är stress stress stress....magkatarren är ett faktum.

När han väll somnar mellan 2-4 brukar han sen sova 3 timmar...äta..byta blöja och somna om.
Men inte längre.
Sover max 2 timmar sen drar allt igång igen.
Äta...bajsa...skrika. i flera timmar till.

Inatt var jag knäckt...jag ville bara sätta mig och Stortjuta och få Måns att vara tyst en liiiiten stund.

Jag hör t.o.m han skrika fast han inte gör det nu för tiden...För det är som ett ständigt eko i öronen.

Sen har han precis som varannan dag katastrof....varannan lugnare fram till kvällen och natten.

Mejlade min bvc sköterskan imorse om att fortsätter detta vill jag ha utskrivet mjölk fri ersättning och pröva.
Dåligt samvete som bara den för att jag ger upp amningen i Så fall....Men jag orkar seriöst inte hålla på att vara mjölkfri själv med allt det innebär.....Och det får mig att må dåligt då jag vet amningen är bäst för Måns.
Och jag har ammat dom andra ganska länge.

Sen är det inget som säger att det hjälper heller.
Man kan prova allt men ibland är det bara så att dom har kolik punkt!

Jag skulle ha börjat studera...det ligger på is.
Hur ska jag orka?!
Jag sover 2-4 timmars avbruten sömn per natt. Har ingen ork till någonting...Men gör det ändå.
Går som en Zombie och glömmer allt och är som i en dimma.

Ångesten kryper på när kvällen kommer.
Även om dagarna kan vara skrika och man får ha Måns i famnen hela tiden. Så kommer han till ro och somnar en del hos en iaf.
Det gör han inte om kvällar och nätter....

Man tycker så fruktansvärt synd om honom som har så ont och man kan inte göra nåt åt det!

Var kväll hoppas man på att det ska vända...var kväll är man lika ledsen och hand fallen.

Jag som alltid älskat bebis tiden.
Det är min tid med barnet.
Min anknytning och min passion.
Just nu vill jag bara att han blir större....att bebis tiden är över.
Att dom ekande skriken är ett minne blott.
Att vår missnöjda bebis med kolik är en glad och nöjd gosse istället.

Jag längtar dit...

Det var inte så här det skulle bli.
Min sista bebis någonsin.
Jag skulle njuta.
Jag skulle mysa.
Jag skulle pussa på min sovande bebis.
Jag skulle plugga.

Det skulle bli som med Zeth helt enkelt.
Jag skulle än en gång få en nöjd bebis som.sov massor.
Jag skulle vara pigg och tycka allt var super.

Än en gång blev allt tvärtom!

Jag vet det är övergående...jag vet det tar slut...Men just nu är allt bara väldigt tufft!

Det blir väll extra känsligt när saker inte blir som man tänkt och förväntat sig!