Skulle ha uppdaterat sen Lillebror kom men det har alltid kommit något i vägen!

Det går ju i ett med en nyfödd hemma samtidigt som man har en 3 åring och fler barn.

Iaf så läste jag igenom inlägget jag gjorde dagen innan snittet med Måns.

Att allt kunde gå precis tvärtemot snittet med Zeth men att jag hoppades på samma positiva upplevelse.

Det blev som jag befarade helt tvärtom...

Kände det på mig och sa det till både Tobias och min familj att det kommer säkert gå helt tvärtom denna gången.

Nu blev det ju inte katastrofalt att vi höll på att stryka med el nåt utan i det stora hela kanske det bara är små saker...Men för mig var och blev allting väldigt stort.

Började med morgonen när jag skulle duscha med denna svamp som tar bort bakterier. Tappar saker i duschen och ska er smäller och jag slår i huvudet osv.
Ni vet en sån dag man önskar sen man bara stannade i sängen...

Jag hade sett fram emot att träffa min fantastiska läkare igen och tycke det va så skönt att jag skulle vara först ut precis som med Zeth eftersom jag va så nervös.

Kommer till BB och de första dom säger är att vi har inga rum lediga så ni får vänta i matsalen. Jaha där rök mitt enkel rum tänkte jag.
Sen är du nummer 2 ut och inte först för där har tillkommit ett kejsarsnitt idag.
Jaha okej sa jag.

Efter en stund kom personalen igen och sa nu har vi ett enkel rum till dig så du kan komma med.
Pheuw skönt att nåt går rätt tänkte jag.
In på rummet och då kommer en kvinnlig läkare in (som jag haft innan som också är jätte bra) och säger hej jag ska snitta dig idag...eh jaha vad hände med Dag menade jag på?!
Han är i Norge på semester vad jag vet säger hon.

Jaha men han skulle ju snitta mig sa han tänkte jag för mig själv.

Som sagt sak efter sak bara blev helt tvärt om.

Barnmorskan som ska sätta katetern kallar in mig och väll där inne hittar hon inte Måns hjärtljud oavsett hur mkt hon letar.
Som tur är har jag ju kännt honom sparka men ändå!

Katetern sätts och jag promenerar tillbaka till rummet.
Vi har bytt om till op kläder och nu bara väntar vi.
Jag är så sjukt nervös.

Barnmorskan och undersköterskan kallar på mig och Tobias och vi beger oss till operationen.
Hela jag svettas och har hjärtklappning så nervös jag är.
Mkt mer nervös denna gången bara för allt kännts så fel.

Med Zeth kändes inte bedövningen i ryggen alls och det va underbart.

Denna gången gjorde det sååå ont både när hon stack nålen mellan ryggkotorna och när hon sprutade in bedövning medlet.

Well Well....dom hjälpte mig att lägga mig ner på ryggen. Och trotts att dom tippar operations bordet åt sidan medans bebis är inne i magen var det sååå obekvämt att ligga ner.
Sist märkte jag inte det alls.

Bedövning tar lång tid innan den verkar. Men till slut börjar dom skära i mig.

Jag märker fort att jag mår konstigt....underligt men kan inte riktigt ta på vad det är. Mår skumt bara av bedövningen.
Dom tar vattnet och har skojat om att dom ska ha gummistövlar och paraply för det står ju att jag haft mkt fostervatten.
Och det stämmer Måns simmade ut med vattnet som läkaren sa med handen först och jag hade 1 liter mer än normalt!

Ultraljudet visade inte korrekt som vanligt sista gången.

Måns skrek och jag började gråta.
Faktiskt första gången jag gråter när jag får barn.
Varför vet jag inte men här släppte bara allt och tårarna sprutade.

Måns ligger kvar för sen avnavling och jag hör han skrika och sen harkla sig så dom sa han fick en kallsup.

Det enda positiva jag kunde känna denna gången var att dom tog Måns och la han kind mot kind med mig innan dom bar ut han i andra rummet.
Jag såg inte hur han såg ut alls utan kände bara han mot mig.

Jag hör hur han skriker där ute och en läkare från Neonatal är på plats.

Jag börjar få klåda och skakningar som är biverkningar från bedövningen.

Jag fick det sist med...Men inte förräns efter operation och det försvann snabbt med klåda stillande.

Jag skakar så mkt att det känns som jag ska trilla av operations bordet.

Och klådan slutar inte hur mkt dom än ger mig i droppet mot det.
Så det är en ren pina att bara ligga där.

Jag här hur dom jobbar med Måns i andra rummet och barnmorskan kommer med uppdatering om att han fått hjälp att andas i en mask och kommer läggas in på Neo då han har indragning och det är jobbigt för honom att få tillräckligt med luft.

Får veta att dom kör in mig direkt i min säng när jag kommer från uppvaket med.

Jag ser inte alls Måns mer sen för dom tar han till Neo.

Tobias kommer in snabbt innan dom går iväg.
Pussar på mig och säger hur otroligt stolt han är över mig och hur mkt han älskar mig.
Min man är bara helt fantastisk!
Han var ett sånt otroligt stöd under hela snittet. Peppade mig och berättade hur duktig jag var.
Är så otroligt tacksam över att ha denna fina mannen i mitt liv.

I slutet när dom syr mig känner jag det och det liksom bränner i såret. Tänkte att nu tar bedövningen redan slut.

Jag körs till uppvaket och klådan vara forstätter. Dom är massa personal där men ingen tycks göra det dom ska.

Sist låg jag 1 timme ca på uppvaket för sen kunde jag röra tårna och fick komma ner.

Jag kunde röra tårna väldigt snabbt här med. Men vad som sysslade med undrar jag fortfarande då jag låg på uppvaket nästan 3 timmar denna gången för att dom inte ringde och sa att jag var klar att åka ner.

Klådan låg jag med länge innan dom gav mig nåt och sen tog det tid innan dom ens kollade en igen.

Till slut rullades jag ner mot avdelningen och när dom var på väg in till BB sa jag att min son ligger på Neo och jag blev lovad att jag skulle köras in där direkt.

Då blev jag liggandes mitt emellan Neo och BB tills min undersköterska kom och jag sa samma sak till henne och berättade hur uppvaket betet sig.
Och sen brast jag och sa: Jag vet inte ens hur han ser ut.
Då tog min undersköterska sängen och bara sa...Hon ska in till sin son NU hon har inte ens sätt hur han ser ut.

Min barnmorska kommer samtidigt rusande med en morfin spruta till mig som sätts i låter pga smärtan.

När jag väll rullas in på vårt rum ligger Tobias med världens minsta finaste Måns hud mot hud och jag ser hans lilla ansikte för första gången.
Jag utbrister bara herregud vad han är lik Zeth!

Han knorrar och låter en massa och är uppkopplad till en maskin som mäter hans syresättning och puls.

Jag får han i min famn och han skriker så fort vi lyfter honom.
Och jag bara kramar om honom allt jag kan.
Älskade lilla liv....Min sista lilla bebis!

Allt strul fortsätter då jag tillhör bb och Måns Neonatal.
Så BB måste hämta mig i sängen för att köra in mig till mitt rum för att hjälpa mig med det jag behöver tex.
Jag hade inte tänkt stå på benen lika fort denna gången som efter snittet med Zeth (4 timmar) då det var otroligt påfrestande.
Men när BB menade på att dom får ta hand om han på Neo och så får du ta dig dit ibland så sa jag bara hell no ...då ksa jag upp NU.
Så 7 timmar efter op ställde jag mig upp.

Denna gången sökte det mig värre bara. Jag mådde så himla illa och varje steg gjorde mig yr.

Det gjorde ont med Zeth med men inget illamående el yrsel.

Till slut kommer Neo och Tobias in med Måns och säger att du får ha han här så behandlar vi honom härifrån istället.
Tack gode gud för det.
Neo kom in var 3e timme dygnet runt och gjorde det dom skulle med Måns.

Jag fick fruktansvärda eftervärkar så fort jag ammade. Fick andas mig igenom dom och det kändes som en halv förlossning!
Fruktansvärt ont gjorde det.

Hade inga alls efter Zeth....

Första dygnet fick dom sätta sond på Måns då han inte orkade amma ordentligt och var trött.
Och vi lärde oss hur den funkade.

Natten till dag 3 sov jag själv och då hade den här brännande svidande känslan börjat komma i snittet som man får när nerverna ska hitta tillbaks.
Den smärtan är värst av allt.
Om man beskriver den så känns det som att du tar en tändare och sätter under ett öppet stort sår,samtidigt som någon skär i dig. Och det är ingen överdrift.

Självklart den natten får Måns fruktansvärd magknip och bara gallskriker,så jag måste ta mig upp för att gå med honom så han lugnar sig.
Men när den brännande känslan kommer söker det mig också sjukt mkt så jag måste andas mig igenom det samtidigt som jag bara vill skrika och gråta för det gör så ont.

Den natten var inte rolig....

Magen kommer inte igång.. jag får jätte ont i tarmarna och får medicin för det.

Magen kom igång dagen efter snittet med Zeth. Aldrig några problem.

Dag 4 kommer äntligen magen igång....vilken lättnad det var.

Jag skrivs ut från bb dag 3 men Måns är fortf inskriven på Neo.
Så vi får ett familje rum på samvården och jag ber Tobias komma in igen och sova hos oss.

Jag saknade Tobias så sjukt mkt.
Självklart barnen med...Men just att ha Tobias där.

Zeth och Melvin kommer med Mams och Tobias in för Melvin fyller år så jag kan få träffa honom. Jätte tufft att inte vara hemma den dagen....

Zeth blir sååå ledsen för att jag och Tobias ska stanna på sjukhuset tillsammans och det gjorde så ont i mig och jag blev så ledsen.

Än idag när jag bara ska köra in till Byn snabbt frågar Zeth: du kommer snart Mamma igen. Du kommer snart.
Har tagit på honom detta här lilla hjärtat!

Sond sätts igen på Måns då han inte orkar amma så mkt.
Dom försöker 3 gånger 2 olika personer och Måns skriker till han slutar andas.
jag bryter ihopa totalt och frågar om Tobias klarar av att ta det så jag kan gå ut under tiden.
Och det gör han.
Sen lyckas dom äntligen.


Dag 4 har Måns bara gått upp 3 gram och är gulare men ligger under värdet för att sola.
Läkaren vill vi ska stanna men jag bara gråter och säger jag MÅSTE hem till min 3åring.
Jag kan komma var dag och åka in direkt om det är nåt...Men snälla låt mig åka hem.

Jag fick även en käftsmäll här denna dagen. En sak jag fick veta som vände upp och ner på all min lycka över mitt nyfödda barn och som kommer förfölja mig länge...
Mina närmsta vet vad det handlar om och jag mår sååå dåligt över det!

Hon går med på det och vi måste komma direkt om nåt händer annars dagen efter för vikt och blodprov.
Så vi är inskrivna fortf.

Han ökar inte i vikt och vi får tillägg mata honom.
Går sådär och han klöks en del.

Till slut har han gått upp lite och vi tror allt vänder....tills vi kommer dit lille jul.

Viktnedgång och bilirubin värdet har stigit till 300 och Måns måste sola.

Läkaren säger direkt ni blir inlagda igen men kan kanske få komma hem på per.ission ett par timmar imorgon på julafton då.

Jag kraschar totalt igen och bara gråter.

Ska jag bara utan mina barn och Tobias igen och nu vid Jul?!

Försökte få hem bädden han skulle sola på då jag vet man kan få det. Men läkaren sa bestämt nej dom ville övervaka honom.

Missförstå mig rätt jag ville självklart det bästa för Måns och hans mående....Men det var ett sånt bakslag och precis vid Jul.

Vi hade kört in halva familjen för vi skulle handla lite inför julafton.
Så ovanpå allt fick jag lämna Måns själv på Neo för att köra hem Tobias och barnen..packa till mig och tillbaka.

Jag kunde inte sluta gråta. Grät när jag lämnade Måns på rummet. Grät hela vägen ner i hissen och genom kuverten. Ringde min syster och bara grät.
Fy vad jobbigt allt var.

Julaftons morgon bad jag dom ta nya provet snabbt så jag kunde komma hem och fira jul.
Amningen hade gått bra hela kvällen och natten då jag väckt Måns med 2.5 timmars mellanrum för att amma.

Värdet hade gått ner och vi fick åka hem och komma dagen efter.
Jippy!!!

Dagen efter hade han gått upp i vikt och bilirubinet var halverat. Vi blev utskrivna från Neo!

Så den första tiden var svår att njuta med Måns.
Mkt oro.
Mkt anklagade jag mig själv som inte haft orken att bära han i magen längre....osv osv.

Nu hoppas jag allt forstätter framåt och positivt.

Jag har haft mkt smärtor efter snittet denna gången. Väldigt ont nere i magen som jag inte vetat vad det är.
Har riktigt ont i bäckenet än och kan inte stödja på vänstra benet för att ta på mig.

Fått kraftig nackspärr som gav migrän en dag.

Så ja det har bara varit skit hela tiden.


Men låt 2017 börjar bra och fortsätta bättre!!!

Är så enormt tacksam för min familj....mina barn och min helt fantastiska make.
Jag älskar er överallt annat!